Bedövad. Så känner jag mig. Stum i hjärtat för att gapet är för stort. Mellanrummet mellan känslor. Det som var och det som kan bli, det som jag inte har någon aning om och omöjligt kan förutspå. 

 

Jag förstod dig aldrig då. Det gör jag fortfarande inte. Men jag känner dig, någonstans på ett plan fyllt av känslokaos och orosmoln, trasiga tårar och värkar som alltid är starkare när man inte orkar. Jag har dig liksom någonstans i det omedvetna. I det som växt och växt sedan dagen jag träffade dig. Dina ord. Din doft. Ditt sätt att vara. Mitt huvud mot ditt bröst och mina förtvivlade, och trasiga, tårar mot din hals.

 

Vi är inte länge. Precis som vi aldrig varit. 

 

Men du växer och växer. Okontrollebart och difust.

 

 

 

Det var aldrig meningen att jag inte skulle förstå.