Det skulle inte bli såhär. Vi skulle inte bli sånna här. Jag skulle inte bli sån här.

 

Men vad finns det att göra? Man ligger där och tittar på en människa som man föll lite för fösta gången man såg hen, lärt känna mer och mer och förstått att denne är helt fantastisk. Ännu mer fantastisk än man trodde för bara några dagar sedan. Man pratar och skrattar, lyssnar på hundskall genom ett öppet fönster och tycker att allt oväsende är överkomligt bara för att man får vara där. Sen blir det tyst och kropp ligger mot kropp och man andas ikapp. Utandning mot skuldra och arm över bröstkorg.

 

Somnar och vaknar igen. Det är för tidigt att kliva upp så man snoozar. Lite till och lite till. Kliver upp och lägger sig igen, bara 7 minuter till. Hålla om hårdare än förut. Så hårt att man knappt kan andas men det gör inget. Vill att sju minuter ska förvandlas till för alltid.

 

Kliver upp på riktigt och återvänder till verkligheten. Kommer hem och tänker att man inbillar sig. Det finns bara i huvudet, man lurar sig själv.

 

Ses igen. Fuck. Hen är en han och är fortfarande lika fantastisk. Vacker. 

 

 

 

 

Inte så jävla konstigt att stenhjärtat jag byggt upp börjar förvandlas till något annat, något varmt och levande. Det jävliga är bara att det är när man är varm och levande som det gör ont. 

Det är då man går sönder.

 

Fan Maria. Vi som var så kalla och oförstörbara.