Bruten.

Trött. Nästan jämt. Låg. Aldrig hög.
Lite vilsen. Kanske skrämd. Rädd att inte hitta ut. Eller in.
 
Det är som att vänta på något man vet aldrig kommer. Som att gräva en grop som aldrig blir djup nog. Kanske kommer jag stå här hädan efter. Titta upp men aldrig lyfta handen mot solen.
 
 
Med bara fötter på lerig mark.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0